Skip to content

Taktslag från en själ Posts

Ett liv i lärande

Man brukar ju säga att man lär sig något nytt varje dag, att man lär för livet och så vidare. Ändå känns det som att det här med lärandet har stagnerat för min del; att jag står och trampar på samma intellektuella nivå med samma gamla kunskaper eller erfarenheter. Naturligtvis är det ju inte så, för det senaste året har jag lärt mig massor. Jag har lärt mig hur man åker längdskidor, hur vallning fungerar…

Leave a Comment

Le monde large est beau, et je ne sais pas

Le son de l’hiver.  Utanför mitt fönster yr snön runt i vinden. Det liksom hörs att det är februari. Ljudet av vinter. Oui, c’est le son de l’hiver. Min hjärna är fylld till bredden av lösryckta fraser på flertalet olika språk. Доброе утро (Dobroye utro) betyder visst god morgon på ryska, och សួស្តីខ្ញុំឈ្មោះហាណា (suastei khnohm chmuah hanna) säger jag när jag introducerar mig själv på khmer. Ça va? Bien! សុខសាប្បាយទេ? (soksabbay dtei?). Mi amore! Come stai? Det är trots allt…

Leave a Comment

Springa vidare

Det är än en gång den första januari, och jag har ägnat den senaste kvarten åt att stirra på ett tomt dokument. Utanför fönstret sträcker sig himlen liksom oändligt blå mot horisonten. Jag tänker att jag borde gå ut och absorbera solljuset en dag som denna, samtidigt som jag verkligen har bestämt mig för att skriva ett par rader årets första dag till ära. Jag skulle naturligtvis kunna göra saker i en annan ordning, men…

Leave a Comment

Cirkelresonemang

Jaha. Här har det alltså ekat tomt sedan i somras, då gräset var grönt, världen varm, kvällar och nätter ljusa och livet på många vis annorlunda. Jag minns ljumna skymningstimmar då behagligt sötvatten omslöt min kropp i jakten på fler kilometer inför Vansbrosimningen. Jag minns gassande turer under en stekande sol i sadeln på landsvägar, som för en stund förenade nytta med nöje. Jag minns långa löprundor med vätskeblåsan troget på ryggen som rehydrerade mig…

Leave a Comment

Äter gör man, ändå dör man

Första juli och halva året har därmed passerat. Det är söndag, och enligt den heliga skrift således vilodag.​ Detta gäller dock inte en landstingsanställd. Helgkvällstjänst hägrar. Trots det har jag knappt kommit igång med dagen. Sängen ä​r obäddad, grötkastrullen odiskad, matlådan halvfärdig och himlen är samvetsförstörande klarblå. Jag gick dessutom upp senare än planerat. Skippade det där simpasset jag tänk få till på morgonkvisten. Så många måste. Så många bör. Så många vill. De senaste månaderna…

Leave a Comment

Gogol och bibliotekssyndaren

För ett tag sedan lånade jag två böcker på lasarettsbiblioteket av Nikolaj Gogol, varav den ena hette Överrocken och handlade om just en överrock. En kort novell om Akaki Akakjevitj som för surt förvärvade rubler inom sitt dötrista byråkratiska ämbete i Sankt Petersburg köper en ny kappa som han ganska omgående blir bestulen på, dör i sviterna av kylan och sedan hämnas på den sanktpetersburgska befolkningen i efterlivet genom att rycka av förbipasserandes överrockar, i hopp…

Leave a Comment

Ord som begravts under sand

Gång på gång så konstaterar jag för mig själv att jag inte längre vet vad jag ska skriva. När jag trodde att orden äntligen skulle komma flygande som stekta tofublock in i munnen på mig (vegansk parafras av knugens jultal från 2002, i sin tur inspirerad av den tyska överflödssagan Schlaraffenland) så ekar det tomt i vokabelförrådet. Inspirationskällorna tycks ha sinat mer än någonsin. Det är lika torrt som bland Saharas sanddyner. Mina ord har begravts…

Leave a Comment

Få frysen fri från frost

Kalenderårets första dag är en utmärkt dag för att frosta av frysen på. Tänk vad befriande det är att få bli av med alla dessa isklumpar som bara sitter i vägen i ens vardag. Dessa små glaciärer i miniatyr, som med tiden långsamt har byggts upp utav ett otal iskristaller genom kemiska processer.  Med samma, omvända process kan man få sådana saker att försvinna. Som när snön smälter bort i vårsolens värme. Egentligen är det…

Leave a Comment

Astrala andetag

Så kom november för att ännu en gång klä av trädkronorna inför vintern. Nu står världen utanför lika tyst och tom som det varit här inne de senaste månaderna. Jag har inte skrivit mer än nödvändigt sedan i somras, då verkligheten tillfälligt trollband mig. Först så fanns helt enkelt inte tiden, och när den väl infann sig så var istället lusten borta. Kanske kan jag snart återfå bådadera. Jag har insett att det inte finns…

1 Comment

Glittertind

Kanske var det utsikten, sällskapet eller solens strålar som fick mig att återigen hålla andan och tiden att stanna. Tystnaden hade redan hunnit luckra upp världens alla bekymmer för ett ögonblick. Jag fick kisa, trots solglasögon. Den soldränkta snön var bländande vit. I stunden blev det mesta obetydligt. Jag tror att det är just den känslan som jag dras till. Upplevelsen av oändlighet och sorglöshet får mig att ständigt längta tillbaka till bergstopparna, ända sedan…

Leave a Comment