Tänk dig ett universum i totalt mörker. Ett universum där galaxer glesats ut och stjärnorna slocknat, en efter en. Ett universum där endast svarta hål lurar med ofattbara avstånd mellan varandra i rymden. Och så tids nog dunstar även dessa bort, partikel för partikel, enligt teorin om Hawkingstrålning. Till slut återstår intet.

Detta deprimerande framtidsscenario läste jag i en bok om universum någon gång för många år sedan. Kanske var det i en av Hawkings böcker. Universum i ett nötskal. Något åt det hållet i alla fall. En tanke så oändligt svindlande att den existentiella krisen är ett faktum. Min fysiklärare i högstadiet avrådde mig vänligt men bestämt från att ägna tankeverksamhet och dylikt på universums svarta hål. Dessa krökningar i rumtiden som kan få naturens lagar att upphöra.

Nu när forskare för första gången lyckats avbilda ett svart hål – eller snarare dess silhuett – i galaxen M87, så är det oundvikligt att inte damma av mina gamla funderingar på dessa mystiska objekt utav koncentrerad materia som sedan barnsben förundrat och fascinerat. Det där obegripliga bortom allt förstånd som jag trots tidigare avrådan brukade drömma om, när jag sena kvällar i mina tonår låg under stjärnbeströdda himlar och blickade ut i världsrymden. Där ute någonstans fanns de ju. Insikten briserade som en atombomb varje gång.

Bilden på det svarta hålet ser kanske inte ut att vara mycket för världen, men för någon som varit besatt vid tanken på dess existens hela livet är detta pixliga unikum stort. Någon på nätet liknade det vid Saurons öga i Tolkiens universum. Någon annan vid en pastaring i en minestronesoppa. Själv återkommer jag i stället till nollan som symbol och formuleringen som jag en gång fastnade för: det ofattbara absoluta. Eller ja, åtminstone skuggan utav det.