Skip to content

Äter gör man, ändå dör man

Första juli och halva året har därmed passerat. Det är söndag, och enligt den heliga skrift således vilodag.​ Detta gäller dock inte en landstingsanställd. Helgkvällstjänst hägrar. Trots det har jag knappt kommit igång med dagen. Sängen ä​r obäddad, grötkastrullen odiskad, matlådan halvfärdig och himlen är samvetsförstörande klarblå. Jag gick dessutom upp senare än planerat. Skippade det där simpasset jag tänk få till på morgonkvisten. Så många måste. Så många bör. Så många vill.

De senaste månaderna har jag fått öva på att hitta balansen mellan just dessa tre modala hjälpverb. Ett måste är för det mesta ett måste, och en stark vilja gör det lätt att prokrastinera något som står efter ett bör. När tiden inte alltid räcker till så tvingas man prioritera och omstrukturera. Det är väl lätt som en plätt för någon som tycks sakna struktur i ett organiserat kaos? Ibland kan man även ifrågasätta om ett måste verkligen är ett måste, om bör faktiskt är så viktigt inom den närmaste tiden och om alla viljor är så nödvändiga. Kanske skalar man av livet en aning. Skär bort skämda bitar och kanter på en annars alldeles utsökt frukt. Tillslut återstår förhoppningsvis bara det essentiella. Det goda och saftiga. Det som faktiskt ger mig njutning.

Jag har ägnat mig åt just det, som så många gånger förr. Att skala av och skära bort. Allt för att de viktigaste -de essentiella – måstena, börorna och viljorna ska få plats i mitt liv som det ser ut just nu. Så fort jag känner att jag tappat kontrollen över denna treenighet så blir jag stressad. Det slutar oftast med att jag inte får något gjort överhuvudtaget. Hjärnan stänger ner. Därför är det viktigt att faktiskt våga skära bort de ruttna bitarna, och att sortera ut de sura bären.

Jag försöker helt enkelt behärska konsten att minimera. I vanlig ordning. Jag vill ha så få måsten som möjligt. Jag vill begränsa antalet bör. Jag vill också, paradoxalt nog, ha färre vill i mitt liv. Detta för att det som jag ägnar min tid åt ska få tillräckligt med utrymme och därmed kännas meningsfullt. Jag vill ha luftig kalender och möjligheter att bara få vara, med allt vad det kan innebära. Det är å andra sidan inte helt enkelt, när man i sommar har fått ett arbetsschema from hell. De kommande veckorna blir ett kraftprov för mig, men av den anledningen så har jag också sänkt kraven rejält för vad som är rimligt att faktiskt hinna med. Kanske kan jag dra stora lärdomar av den kommande tiden.

Till syvende och sist lär jag koka ner det hela till detta; Vad måste jag göra? Vad bör jag göra? Vad vill jag göra? Tre frågor som jag dagligen lär ställa mig själv. Allting kan – och bör – faktiskt ifrågasättas.

Äta bör man, annars dör man.
Äter gör man, ändå dör man.

 

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *