Skip to content

Lost in translation

Mina frusna händer omfamnade den heta pappersmuggen som nyss hade fyllts till bredden med rykande svart kaffe.  Inne på snabbmatsrestaurangen – bland doften av frityrolja och ljudet från skrikande maskiner – sökte jag både värme och koffein för att stilla mitt missnöje över att tåget blivit inställt. Den opersonliga kvinnorösten i högtalaren hade hänvisat mig till nästa avgång. Ingen diskussion. Samtidigt som jag sippade på den brännande vätskan så tänkte jag tillbaka på det osannolika lilla morgondrama som mitt i epicentrumet av min otur hade utspelats på stationen. Jag backade försiktigt tillbaka bandet en timme.

Jag stod och stirrade på tavlan som informerade mig om att något tåg minsann inte tänkte dyka upp, när någon plötsligt frågade på engelska om tåget var försenat. En kille med hörlurar och kabinväska, som uppenbarligen inte förstod svenska, stod bakom mig. Jag förklarade att tåget blivit inställt, att jag inte visste varför, att det inte skulle bli någon ersättningstrafik och att vi var hänvisade till nästa avgång. What? Shit! Ungefär så var reaktionen. Snart förstod jag allvaret i hans ord. Han skulle med ett flyg från Arlanda. Jag, som inte hade något bättre för mig, tyckte synd om honom och började genast engagera mina hjärnceller i problemet för att hitta en lösning. Jag bad om att få se biljetten. Tåget mot huvudstaden skulle avgå från Borlänge om en halvtimme. Mitt bästa förslag var taxi, vilket jag egentligen inte trodde särskilt mycket på. Borlänge ligger visserligen nästgårds, så det fanns en försvinnande liten chans att hinna dit i tid. Marginalerna var dock små. Mycket små.

Jag följde med honom ut från stationen, till skyltarna med telefonnummer. Han ringde ett av dem, utan någon större framgång. Samtidigt fick jag syn på en kvinna i SJ:s uniform som rökte en e-cigarett så att det bolmade som ett ånglok i kylan. Utan att tänka eller tveka gick jag fram till henne och frågade om hon skulle med stockholmståget, samt förklarade situationen med den vilsna utlänningen, hans annalkande flygresa och att jag bara var en enkel medmänniska som inte hade hjärta nog att lämna honom i sticket. Jo, visst skulle hon jobba på det tåget. Men inte nog med det: hon skulle köra det. Klockrent, tänkte jag. Här stod med andra ord lokföraren, vilket innebar att tåget inte skulle rulla en meter utan henne. Hon måste ha känt ett visst medlidande hon också, för hon ringde upp och frågade den som nu var ansvarig ifall snubben också kunde få följa med hennes transport. När jag berättade för honom att jag hittat lokföraren och att han kanske skulle få åka med henne till Borlänge, vilket betydde att han åtminstone inte skulle missa tåget (piloten kunde jag dessvärre inte hitta), såg han ganska förvånad och förvirrad ut. Lokföraren anslöt sig. Hon hade fått klartecken. Jag tackade således för mig, eftersom jag hade börjat huttra av allt stillastående och nu hade två timmar att fördriva.

Åter till orgien av snabbmatsos och apparatljud. Med kaffet som värmde min strupe så tänkte jag på att jag aldrig kommer få veta om killen kom fram till sin slutdestination i tid. Själv skulle jag missa en film på bio, men i perspektiv och proportion så insåg jag att det inte var hela världen. En annan lycklig själ hade fått överta min plats. Slutet gott, allting gott? I väntan på nästa avgång – som den opersonliga kvinnorösten hänvisat mig till – så drog jag upp en diktsamling ur min väska, slog upp första sidan och sjönk in bland ord och radbrytningar.

Kanske var det kaffet. Kanske var det karman. Raderna som jag läste var hursomhelst ovanligt vackra, och jag var tacksam över att jag förstod dem. Ibland är förståelse få förunnat.

 

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *