Gång på gång så konstaterar jag för mig själv att jag inte längre vet vad jag ska skriva. När jag trodde att orden äntligen skulle komma flygande som stekta tofublock in i munnen på mig (vegansk parafras av knugens jultal från 2002, i sin tur inspirerad av den tyska överflödssagan Schlaraffenland) så ekar det tomt i vokabelförrådet. Inspirationskällorna tycks ha sinat mer än någonsin. Det är lika torrt som bland Saharas sanddyner. Mina ord har begravts under finkornigt grus. Jag funderar ständigt på hur jag ska bevattna mig själv för att motverka torkan, men mina ansträngningar tycks ofta bara förvärra situationen. Det är som att någonting har fastnat. Ja. Jag lider nog sedan en tid tillbaka av det där som kallas skrivblockering. Problemet är att jag inte har gjort något åt det. Mina fåtalet tafatta försök har åtminstone inte fungerat. Trevandes bland minnen och tankar söker jag roten till detta. Vad – eller vem – tog mina stackars ord som gisslan och slängde iväg nyckeln? När hände detta? Hur? Var? Frågorna hopar sig medan svaren uteblir. Kanske är vem i själva verket jag, och när en godtycklig punkt utdragen till en linje i rumtiden.

Utanför fönstret i nattens mörker hör jag vintervindarnas vinande. Det slår mig plötsligt att trots vindens uppenbara osynlighet så finns den ändå där. Dess elegiska klagosång fyller mina hörselgångar till bredden med vemod samtidigt som den (utomhus) smeker mina kinder. Ibland brutalt och isande kallt – ibland varsamt och varmt. I ontologisk bemärkelse – den om tingens beskaffenhet – är vinden således inte mindre verklig bara för att jag inte kan se den. Som så mycket annat här i världen. Jag inser att jag ibland tenderar att glömma sakers existens när jag inte kan betrakta dem med mina ögon. Ändå finns de ju faktiskt där någonstans. Ibland i en annan form än vad jag kanske förväntar mig.

På sistone har jag faktiskt börjat se världen – min solipsistiska värld – ur ett helt annat ljus och perspektiv. Jag inte bara ser den; jag förnimmer den. Det händer då och då att jag reviderar min världsbild, och nu tycks det ha skett igen. Det har inte varit medvetet, utan det har kommit tillsammans med mina tätatäter med nuet. För vad händer när man öppnar sina sinnen på vid gavel? Man blir mer mottaglig för intryck. Man registrerar omgivningen på ett helt annat sätt. Man lär sig faktiskt att leva. Ja, på sistone har jag befunnit mig i verkligheten en stor del av tiden, och det har i sin tur resulterat i att jag gjort sådant jag antagligen aldrig hade gjort om jag varit immun mot min omvärld. Jag vill tro att det hela kan kokas ner till en liten men inte så obetydlig detalj: Mitt beslut att gå tillbaka till en dumtelefon (just nu den alltför dumma Samsung E1150 vars funktioner begränsar mig till typ samtal, SMS och spelet Bejewelled). Även om livet plötsligt blev betydligt mindre bekvämt och enkelt, så blev det i stället berikat med givande möten och medvetenhet. Min tidsuppfattning har förändrats. Jag har haft spännande samtal med bekanta och obekanta människor. Jag har tagit mig an nya utmaningar. Jag har flyttat fram gränsen, i stället för att bara nå den. Jag har lärt mig mer om livet av att endast leva, än vad all världens information tillgänglig i en byxficka kan. Allt detta och så mycket mer genom att helt enkelt bli lite mer medveten om nuet och varandet, men kanske främst genom att ta tillvara på tillfället.

Så sitter jag här halv två mitt i natten med en kopp rökig och ekologisk Lapsang Souchong-te samtidigt som vinden viner utanför i vintermörkret, och inser att jag precis – om inte tillsvidare så åtminstone temporärt – har hävt min skrivblockering en aning.

Tänk vilka under lite svart te från Kina och medveten närvaro kan göra i samband med nattliga betraktelser.