Skip to content

Ögonblick

Torsdagsmorgonen var vacker. Ovanligt vacker. Under natten hade de eviga regnmolnen skingrats och temperaturen sjunkit till vintergrader. Luften som blivit uppvärmd i mina lungor förångades vid varje utandning när den mötte en kylig verklighet. I det halogena skenet från gatulyktorna virvlade molekylerna som tidigare varit inuti mig uppåt och ut i universum. Den gradient av blått som skapas över himlen i gryning och skymning så här års är magisk. Den är isande kall, samtidigt som solens första eller sista strålar har en värmande effekt på mitt sinne. Kanske lika värmande som för luften i mina lungor.

I söder hängde månskäran, till formen lika skarp som en lie. En bit bredvid lyste Jupiter med en ovanlig intensitet. Så nära, och ändå så långt borta. Det slog mig att en människa bara är ett ögonblick i universums perspektiv, men att stjärnhimlens oföränderlighet på många sätt förenat oss genom generationer. När jag denna morgon tittade upp på himlavalvet, så såg jag i princip samma sak som den första Homo sapiens måste ha sett när mörkret lagt sig över vidderna. Vad tänkte hon? Vad kände hon? För dagens moderna människa i ett samhälle som går i ultrarapid måste universum uppfattas som stillastående, men medan hon lever livet här i sin egna lilla (stora) bubbla till värld så är allting runtomkring henne ständigt i rörelse. Även om det vid en första anblick inte syns. I Jupiters atmosfär härjar en gigantisk storm sedan minst 400 år tillbaka. Under den tiden har människor på jorden kommit och gått. Vi har krigat och slutit fred ett flertal gånger, USA har valt fyrtiofem presidenter och befolkningen har hunnit öka med uppskattningsvis en faktor 13. Allt detta, och den där stormen blåser fortfarande på som om ingenting hade hänt. Svindlande är även tanken på att ljuset från alla dessa avlägsna stjärnor som faller in på min näthinna lämnade sin ursprungskälla för flera tusen år sedan.

I mitt huvud dök plötsligt en av de vackraste låtar jag känner till upp, där under min vandring i gryningsljuset. Nick Drakes underbara och magiska Northern sky.

I never felt magic crazy as this
I never saw moons knew the meaning of the sea
I never held emotion in the palm of my hand
Or felt sweet breezes in the top of a tree
But now you’re here
Brighten my northern sky
I’ve been a long time that I’m waiting
Been a long that I’m blown
I’ve been a long time that I’ve wandered
Through the people I have known
Oh, if you would and you could
Straighten my new mind’s eye.
Would you love me for my money
Would you love me for my head
Would you love me through the winter
Would you love me ‘til I’m dead
Oh, if you would and you could
Come blow your horn on high.

Från mina lungor fortsatte ångan att virvla. Där och då, under den oändliga stjärnhimlen, så reducerades jag obönhörligen till ett ögonblick. I universum är vi alla bara ögonblick.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *