Skip to content

Ett problematiskt pronomen

”Var har ni varit någonstans?”

Frågan slog mig som en rak höger med full kraft. Jag var knockad till golvet, och det gjorde ont. Inte för att jag på något vis ansåg biträdet på Forex vara nyfiket, utan för att hen tycktes se fler än en person framför sig. Vem? Vilka? Var? Jag snavade i sinnet men återfick fattningen och besvarade spörsmålet utan några vidare krusiduller eller utläggningar. Fick mina pengar i handen och lämnade banken i ett slags upplösningstillstånd. Jag hade blivit niad.

Det har hänt förr, och jag blir alltid lika ställd. Ni, vadå ni? Det är ju bara jag här? Ser du inte det?! Skaffa glasögon för fan. Jag tappar balansen en smula. Ibland kommer det brev, även från myndigheter, där jag plötsligt är Ni med versal. Breven är endast adresserade till mig, och det finns ingen anledning att klämma in en versal mitt i en mening. Ni är inget egennamn. Eller är det så jag heter? Inte sist jag tittade i Skatteverkets uppgifter. Enligt ett visst tågbolag heter jag tydligen Elina, fick jag däremot veta i ett reklamationsbrev. Mitt kontonummer hade de däremot koll på (det viktigaste med andra ord, hit med mina pengar).

Åter till ämnet. Förra lördagen hamnade jag i en dispyt på krogen angående niandet. Efter att ha fått i mig några öl för mycket kan jag bli lite hetsig i min övertygelse och upprördhet. Varför diskussionen ens uppstod från första början minns jag inte. Kanske hade jag berättat att jag blivit niad tidigare under dagen. Kanske blev jag niad där och då. Oavsett anledning så kände jag mig tydligen nödgad till du-aktivism. Åldersspannet vid bordet var uppskattningsvis 25 – 40. Majoriteten, det vill säga alla utom jag, ansåg att det är fint och artigt att nia. Jag blev förbannad. Sådär öl-förbannad. Vi hade en du-reform på 60-talet, och innan dess titulerade vi varandra till döds vilket var otympligt och orsakade töntiga omskrivningar. Nia har vi inte gjort sedan typ 1700-talet. Vi har alltså, på grund av en hel generation okunniga ”ungdomar”, gått tillbaka 300 år i tiden. Så rart. Ja, den kvällen fick jag ensam vid barrikaderna stå upp för mina åsikter angående något så banalt, och antagligen för resten av sällskapet ointressant, som språkbrukliga regler och seder angående ett pronomen. Vem bryr sig? Vad spelar det för roll? Det spelar en ganska stor roll, vill jag hävda. Niandet kan faktiskt ses som ett samhällsproblem. Något av det fina med svenska språket är just duandet. Vi gör inte skillnad på folk och folk. Vi tilltalar alla på samma sätt (konungafamiljen undantagen) och ingen anses i språket vara förmer än någon annan. Språket speglar nämligen samhället, och vice versa. Att nia någon i tron att det skulle vara ”finare” skapar tvärtemot vad många tycks förstå en ojämlikhet och nivåskillnad mellan parterna i samtalet. Det är precis det som inträffar när någon i situationen tilltalas med Ni (hade ungdomen kunnat hade de väl pratat i versaler också). Dessutom har niandet tidigare ansetts som ganska nedlåtande, framförallt under den svenska titelsjukan. Det är alltså inte artigt att nia. Tyvärr är det ju så att språket definieras av dess användare, och inte av någon akademi eller ordbok. Utvecklingen kan således ses som oroväckande, om man nu inte väldigt gärna vill tillbaka till exempelvis feodalsamhällets språkbruk. Ni vet (ja ni, mina läsare i plural), den där trevliga tiden då vi hade adel, borgare och bönder. Åh, så fint det var.

Antagligen blev jag i min ölhetsiga argumentation och debattlystnad betraktad som överdriven och ganska dum i huvudet. Ja, det må så vara. Det kan jag stå för. Jag gillar inte ojämlikhet och anser att alla är lika mycket värda, även i språklig bemärkelse. Därför så värnar jag och slår vakt om det som vi nu till skillnad från många andra språk faktiskt har: jämlikhet.

Så tack, men nej. Jag är inte ni med dig.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *