Skip to content

Nostalgia Locomotive

Minns ni låten Nostalgia Locomotive med bandet The Mo från 2004? Inte? Det gjorde åtminstone jag plötsligt häromdagen, rakt ur tomma intet. Det var i samband med att jag lyssnade på A Soapbox Opera av Supertramp (som inte alls har med det tidigare att göra på något sätt, ska tilläggas) som den dök upp i mitt huvud likt en blixt från en klar himmel, eller kanske snarare mer likt en sval, smekande vindpust under en varm och stilla sommardag. En tsunami utav minnen ur det som är förflutet sköljde så över mig i samma stund som jag tryckte på play och började lyssna på Nostalgia Locomotive. Gapet mellan nuet och mitt en gång i tiden fjortonåriga jag komprimerades till ett par sekunder. Universum både krympte och expanderade samtidigt, när känslorna för en låt som jag antagligen inte har hört på många, många år med ens kom tillbaka. Jag mindes hur jag älskade den. Spelade sönder den. Och slutligen, hur jag sakta men säkert också glömde bort den för att i stället älska något annat. Jag funderade på hur mycket som egentligen har blivit förträngt och förgånget längs med vägen. Tänk allt det där som jag en gång haft känslor för. Livet har ju uppenbarligen gått vidare, även när känslor fallit offer för glömskan.

Det jag upplevde, eller kanske mer återupplevde, var inget vemod. Högstadietiden är nog cirka det sista jag vill tillbaka till, om jag nödvändigtvis måste rangordna mina faser i livet. Det som kom över mig var i stället frusna, fragmentariska ögonblicksbilder av något som en gång har varit och som antagligen alltid kommer finnas där någonstans, mer eller mindre gömt bland hjärnans vindlingar. Det var mer som ett minne av en känsla som en gång blivit känd, eller en tanke som en gång blivit tänkt.

Så upprepar allting sig. Man älskar något tills det går sönder och de kvarvarande skärvorna återigen hamnar i skymundan. Relationen till Nostalgia Locomotive blev kort och intensiv. Jag har redan spelat den så mycket att minnesbilderna tack och lov bleknat och magin har hunnit svalna. Kanske är det lika bra. Att resa med nostalgilokomotivet för långt bort från nuet orsakar ofta svårigheter att ta sig tillbaka till där man faktiskt borde vara för det mesta: här och nu. Tiden är ofrånkomligt enkelriktad. Man kan åka en liten bit i motsatt riktning då och då, så länge man inte missar att också ta tåget tillbaka. Det är så lätt att gå vilse. För ingen vill väl fastna i det förflutna? Vi är ju trots allt hela tiden på väg någonstans, fast det tycks alltid vara åt ett helt annat håll.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *