Le monde large est beau, et je ne sais pas

Le son de l’hiver.  Utanför mitt fönster yr snön runt i vinden. Det liksom hörs att det är februari. Ljudet av vinter. Oui, c’est le son de l’hiver. Min hjärna är fylld till bredden av lösryckta fraser på flertalet olika språk. Доброе утро (Dobroye utro) betyder visst god morgon på ryska, och សួស្តីខ្ញុំឈ្មោះហាណា (suastei khnohm chmuah hanna) säger jag när jag introducerar mig själv på khmer. Ça va? Bien! សុខសាប្បាយទេ? (soksabbay dtei?). Mi amore! Come stai? Det är trots allt kutym att fråga en människa man möter hur denne mår. Min omgivning har förvandlats till en språkskola och resurserna är många till antalet. 谢谢 (Xièxiè) och 我爱你 (Wǒ ài nǐ) betyder tack respektive jag älskar dig på kinesiska. Vill du fråga om jag älskar dig säger du i stället 你爱我吗 ? (Nǐ ài wǒ ma?). 一,二,三,四,五,六,七,八,九,十 är ett till tio på kinesiska och uttalas yī, èr, sān, sì, wǔ, liù, qī, bā, jiǔ, shí.

Flerspråkigt så kan jag så här en helt vanlig vintersöndag konstatera att det står en tekopp bredvid mig. Så jag dricker antagligen te. Je bois du thé. ខ្ញុំផឹកតែ (khnohm phoek te). Att på samma gång försöka lära sig franska och khmer känns ibland lite som att äta soppa med en gaffel. Där den ena har ett överflöd av grammatiska regler och undantag som ständigt förvirrar, så kompenserar den andra sin snudd på avsaknad av detsamma genom att bland annat skriva ihop alla ord i en enda lång radda (himmelriket för särskrivningspolisen hehe). Två helt olika trösklar att ta sig över, och ack så utmanande.

På sistone har jag hur som haver ägnat ganska mycket tid åt språk. Khmer, franska och självklart mitt kära modersmål svenska. Till en viss del även engelska, där jag försökt tillskansa mig ytterligare ord till mitt vokabulär. Knappast i brist på annat, kan tilläggas. Jag klottrar kråkor på papper. Smakar nyfiket på nya ord, lägger dem på min tunga tills de smälter likt en nyfallen snöflinga och upprepar dem sedan i mitt huvud så att de förhoppningsvis stannar där. För språk öppnar upp nya möjligheter. Det finns en enorm glädje i att plötsligt se samband i något som tidigare tycktes vara obegripligt. Precis som jag förr satt och tragglade med siffror, ekvationer och den allra viktigaste formeln nummer ett (enligt en säregen lektor jag hade i matematikundervisning) så sitter jag nu i stället och tragglar med stavning, syntax och verbkonjugation.

Allt detta språkande får mig att till en viss del emellanåt ångra mina tidigare val i livet. Även om jag alltid haft ett naturvetenskaplig intresse, främst i astronomin, så har även språket funnits där som en självklarhet. Kanske var det lite för självklart, så till den grad att jag inte ens övervägde det som ett intresse. Därtill kom blygseln som gjorde att jag egentligen aldrig blev någon bra talare. Att läsa och skriva var aldrig ett problem, men för någon som i tonåren ville synas och höras så lite som möjligt blev det språkliga samtalet mest ett hinder. Kanske var det orsaken till att jag då började sky språkstudier. Jag minns tydligt mina lektioner i tyska (wie bitte?) och tvånget att förklara varför man exempelvis blev lite sen vid ett tillfälle (typ entschuldigung ich habe Schnee vor der Tür gehabt och man liksom vet att det är ganska fel wie bitte men skitsamma.) Ja, det var den där rädslan för att misslyckas som satte käppar i hjulet. En rädsla som egentligen var helt obefogad. Med facit i hand fick jag MVG i alla språk jag läste, och kanske ställde jag alldeles för stora krav på mig själv och min korrekthet. Men där och då kändes en felsägning som världens största grej. Ingen kommer någonsin glömma bort det (och idag har alla glömt, ja till och med jag). Så kom gymnasiet, och tyska byttes ut mot programmeringsspråk som Visual Basic, PHP och C++. Sakta men säkert tynade tyskan bort, tills återstoden endast var prepositioner som styr ackusativ och dativ.

Det är sannerligen inte lätt att lära sig språk när man låter sin försynthet få styra med järnhand över fallenhet. Det hela släppte sedan en smula, när jag insåg att misstag och förbistringar inte är jordens undergång. Man lär sig i stället av det, och så skrattar man lite åt hur tokigt det kan bli ibland. När jag i november i fjol satt på en italiensk restaurang i Oxford tillsammans med en kambodjan, en vietnames, en argentinare och en tjeck så blev det oerhört tydligt hur språk faktiskt bygger broar. En ovilja att försöka förstå kan däremot bränna dem.

Frågan är nu således vad man ska göra med detta pånyttfödda språköra. Jag vet inte. Je ne sais pas. Le monde est large et beau, et je ne sais pas.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.