Alla stora äventyr börjar med en kopp kaffe. En ny dag i livet. Ett möte mellan två människor som vill upptäcka varandra. Inledningen till ett prosaiskt mästerverk. En resa långt bort från hem och vardag. För många är kaffe en trygghet som värmer, förenar eller väcker något till liv. För andra – däribland undertecknad själv – är kaffe dessutom ett nödvändigt ont.

Vad vore livet utan koffeinets (eller teinets; kärt barn har många namn) neurostimulerande effekt? Hur skulle jag överleva Nordens till synes oändliga vintermörker utan detta livselixir, som både höjer min kroppstemperatur och drar upp mitt inre urverk när visarna börjar gå efter? Vad annat skulle kunna fungera som botemedel för detta svenska vemod som uppstår till följd av att solen inte orkar ända upp på himlasfären? För om inte ens solen med sitt fusiondrivna kraftverk har ork, hur ska då en vanlig dödlig lyckas ta sig upp ur sängen när världen är som mest mörk och kall?

Det finns vissa saker som får mitt hjärta att slå lite snabbare, och kanske lite hårdare. Kaffe är en sådan sak. Men kaffe är egentligen inget nödvändigt ont. Det är en lyxkonsumtion. Mitt hjärta skulle fortsätta slå även utan intag av det svarta guldet. Livet skulle gå vidare, om än i ett trögare format.

Så sitter jag ändå med ytterligare en kopp kaffe, inför ännu ett äventyr, och lyssnar på Dylan som sammanfattar delar av livet för mig i sin låt “One more cup of coffee”.

But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

Vacker och koffeinstinn poesi för ensamma själar på drift.