Skip to content

Gogol och bibliotekssyndaren

För ett tag sedan lånade jag två böcker på lasarettsbiblioteket av Nikolaj Gogol, varav den ena hette Överrocken och handlade om just en överrock. En kort novell om Akaki Akakjevitj som för surt förvärvade rubler inom sitt dötrista byråkratiska ämbete i Sankt Petersburg köper en ny kappa som han ganska omgående blir bestulen på, dör i sviterna av kylan och sedan hämnas på den sanktpetersburgska befolkningen i efterlivet genom att rycka av förbipasserandes överrockar, i hopp om att återfinna den han själv förlorade.

Plötsligt var även boken borta. Det började med att jag dagen efter utläsning vid mitt sänggående blev alldeles stel och kallsvettig: Hade jag inte lämnat tillbaka fel bok tidigare idag till det kommunala stadsbiblioteket?  Den ena boken, American Psycho, skulle ju dit. Det var jag bergsäker på. Men vilken var den andra boken jag stoppat i inkastet? Var det inte en Gogol (som jag ju lånat på landstingsdrivna lasarettsbiblioteket?) Jag for upp ur sängen som ett jehu. Letade igenom varenda väska, varenda bokhög och varenda pappersbibba. Ingenstans fanns någon Gogolsk överrock. Åh min buddha, hur snurrig kan man bli? Om jag nu inte kan hålla mig till en bok åt gången, så kan jag väl åtminstone hålla mig till ett bibliotek? Jag sparade inte på krutet denna söndagskväll, utan satte genast igång med att i affekt författa ett digitalt brev till det kommunala biblioteket om att jag visst kanske möjligen eventuellt har råkat sutta en bok av Gogol i deras inkast, som egentligen skulle suttats i ett inkast inom landstingets lokaler, och snälla kan ni lägga undan den så hämtar jag snarast? Puss och kram, en skattebetalare.

Under dagen därpå kom ett svar som fick det sista hoppet inuti mig att pysa ut. Nej, de hade då inte fått in någon bok utav Gogol i inkastet och ingen bok med den titeln och förövrigt ingen bok som ska till lasarettet, men fortsätt att betala skatt och välkommen åter. Jag tog nog tio-tjugo varv till i mina bok- och pappershögar. Egentligen helt utan anledning, för boken fanns ju inte där första eller andra gången och inte femte och sjätte heller. Eftersom jag är lagd åt det hållet att det mesta ändå alltid brukar lösa sig, så beslutade jag mig för att undvika biblioteket ända tills jag fått mitt förfallobrev. Först då skulle jag krypa till korset, bekänna mina synder och av fru Justitia slutligen bli förpassad till den sjunde kretsen i Dantes biblioteksinferno. Kommer min saliga ande likt Akaki sedermera stå i något hörn och rycka böcker ur förbipasserandes famnar, i det evinnerliga sökandet efter en försvunnen biblioteksbok? Jag rös av tanken.

Veckorna gick. Jag påminde mig själv dagligen om min stundande domedag. Slutet närmade sig. Jag våndades. Att bli försenad med en biblioteksbok är en synd; att tappa bort en dito är en dödssynd. I mitt inre framförde jag monologer om hur boken senast setts på tåget från hufvudstaden, att jag möjligen kan ha lämnat den på fel bibliotek för jag läser så jävla mycket böcker (som om det skulle legitimera en förlust av landstingets egendom) och att jag faktiskt HAR letat överallt. Ingen rast och ingen ro.

Plötsligt kom det där mejlet om påminnelse som jag väntat på. Jag såg rubriken i min inkorg som ett omen om ond, bråd död. Handen darrade när jag klickade för att öppna. Förfallodag närmar sig för följande lån… Jag tappade hakan. Listan jag såg framför mig kunde knappast kallas för en lista. Den innehöll endast en titel av Gogol, och det var då inte fråga om någon överrock utan om döda själar. En bok jag haft stenkoll på exakt var den befunnit sig vid varje minut och varje sekund sedan förlusten av Överrocken. Vad är det frågan om? Har det blivit något fel i systemet?

Nyfiken mullvad som jag är var jag tvungen att gräva i detta. Min ångest förvandlades till förvåning. Mellan en svettig timme på cykel och kvällspass på jobbet sprang jag in på biblioteket och haffade första, bästa bibliotekarie. På rekordfart drog jag hela historien, från stockholmståg till stadsbibliotek. Hon tittade på mig som om jag inte var klok någonstans, men slog lugnt upp boken i sin databas. ”Den står som inlämnad.” Öh. Jaha. Vilken tur för mig då! Problemet ur världen, höhö, tackåhej.

Hur boken kom tillbaka till sin hyllplats är ett mysterium. Kanske var det kommunen. Kanske var det statens järnvägar. Kanske var det universum. Oavsett frälsare så var jag äntligen fri från synd och skuld, och tänkte spontant på det klassiska sossemantrat att den som är satt i skuld är icke fri. Eller…?

För hur slutade denna historia till syvende och sist? Jo, med en skuld på 16 kronor hos stadsbiblioteket på grund av lättja kring ett antal verk av Bukowski som legat i bokhögen som jag gång på gång hade gått igenom i jakten på en bok som inte varit där. Jag är, med andra ord, numera en skuldsatt och ofri skattebetalande bibliotekssyndare.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *