Skip to content

Glittertind

Kanske var det utsikten, sällskapet eller solens strålar som fick mig att återigen hålla andan och tiden att stanna. Tystnaden hade redan hunnit luckra upp världens alla bekymmer för ett ögonblick. Jag fick kisa, trots solglasögon. Den soldränkta snön var bländande vit. I stunden blev det mesta obetydligt. Jag tror att det är just den känslan som jag dras till. Upplevelsen av oändlighet och sorglöshet får mig att ständigt längta tillbaka till bergstopparna, ända sedan jag högst upp på Kebnekaise fick se världen ur ett helt annat perspektiv. Ingenting är omöjligt. Ingenting.

Vandringen skulle kunna vara jobbig, men det är den sällan. Timmarna försvinner när man vänder sig inåt och blir ett med tankarna. Varje steg finns i ens medvetande. Varje vindpust som smeker ens kind och varje växt som tappert vågat slå rot mellan stenarna blir en del av dig själv. Och så svetten som rinner längs med ryggraden. Man vänder sig ständigt om, för att se hur det bakomliggande landskapet blir mindre och mindre. Man tittar då och då uppåt, bara för att konstatera att det ännu är en bit kvar. Det kan tyckas vara en evighet, men slutligen når man alltid sitt mål. Kanske ömmar kroppen en aning, men det är – precis som mycket annat – obetydligt där och då. För man har nått toppen, och blickar än en gång ut över världen. Man betraktar den med sina omnipotenta ögon.

Ibland krävs det att du tar dig till en högre punkt för att du ska kunna se, och inse, att livet är vackert.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *