Det är än en gång den första januari, och jag har ägnat den senaste kvarten åt att stirra på ett tomt dokument. Utanför fönstret sträcker sig himlen liksom oändligt blå mot horisonten. Jag tänker att jag borde gå ut och absorbera solljuset en dag som denna, samtidigt som jag verkligen har bestämt mig för att skriva ett par rader årets första dag till ära. Jag skulle naturligtvis kunna göra saker i en annan ordning, men oavsett vad så är risken ändå att något av det – eller i värsta fall ingenting alls – inte blir gjort i slutändan.

Jag avslutade kalenderåret på bästa tänkbara sätt: med ett mila-lopp. Tyvärr inget personbästa, men vad spelar det för roll? I övrigt var dagen och i synnerhet kvällen anspråkslös. Nyårsfirande är i mitt tycke ganska haussat. Strax innan tolvslaget stod jag ändå lik förbannat framför slottet i min gamla hemstad, utan att riktigt veta varför jag egentligen var där. Framför slottet, alltså. Jag hade bara följt med strömmen, som så många gånger förr. Runt omkring mig vinglade överförfriskade människor, och tobaksröken låg som en tät och illaluktande dimma över platsen. Några illvilliga sköt en okontrollerad smällare utanför länsteatern som fick folk att fly därifrån och mig själv att rysa till av obehag (och tackade som fan för förbudet som skulle träda i kraft om cirka tio minuter). Andra var i vanlig ordning fullt upptagna med att dokumentera nuet med sina telefoner, i stället för att uppleva det. Mitt i allt detta stod jag som i en plötslig förvirring och betraktade hela mänskligheten med ett utifrånperspektiv. Är vi verkligen inte bättre än så här? Det hela tycktes med ens vara ganska tragikomiskt. En annuell företeelse lika förutsägbar som replikerna i en svensk partiledardebatt. Alla skickar likadana foton och filmsnuttar till varandra, ungefär som om situationen skulle vara unik och att ingen annan upplevde samma sak. På en millisekund svämmade nätets alla flöden över med bilder som har liknande motiv. Fyrverkeriskådespelet blev slutligen ett slags antiklimax. Jag gillar inte ens fyrverkerier. Jag kände mig som ett UFO. Jag hade landat på helt fel planet.  Måhända är det jag som är bitter och mulen, men jag hade inget behov av att dela dessa minuter av mitt liv till någon mer i världen, förutom kanske med dem som jag valt att tillbringa kvällen med. Jag insåg att det i just den stunden faktiskt inte fanns något eller någon annan. Jag hade återigen släppt taget om allt, och inför detta faktum var jag likgiltig.

Idag är min sida blank. Idag börjar inte ett nytt liv. Idag påbörjar jag fortsättningen.