Skip to content

Doften av eskapism

Det finns mycket som man kan förlora sig själv i. En bok, en dikt, ett stjärnklart himlavalv, en dröm, en tanke, ett löfte, ett reportage i en inredningstidning, ett svartvitt fotografi från förr eller någon annans vackra ögon. Människan har av sin natur alltid sökt verklighetsflykt från tristess och livets alla gråa nyanser. Kanske är det då inte så underligt att det är just detta år som de så kallade VR-glasögonen (virtual reality headset) utses till årets julklapp. Allt för att vi ska kunna fly undan eländet en liten stund. När bilderna från krig och katastrofer blir för många så tar man bara på sig sina VR-brillor och lämnar verkligheten till en virtuell värld som inte är på riktigt. Fast vad betyder det egentligen att någonting är på riktigt? Vem eller vad är det som avgör skillnaden mellan realism och dikt? Tänk om allting ändå bara existerar i våra hjärnor? Efter tillräckligt många frågor är det lätt att börja fundera på om någonting faktiskt existerar överhuvudtaget.

När en människa utsätts för ett intryck (eller kanske bombardemang av dem) så processas signalerna genom något som kallas för perception. Min perception är alltså resultatet utav alla de förnimmelser jag upplever, oavsett om det är verklighet eller inte. Hjärnan står för tolkningen. I rätt mängd kan nog verklighetsflykt vara något bra, eftersom det möjliggör för en individ att vara med om sådant som kanske inte skulle ske annars (att pornografi spås bli stort inom VR talar väl för sig självt som tydligt exempel på hur mänskligheten är funtad). Men vad händer om man vantrivs så mycket i det vi kallar för verkligheten, att man bestämmer sig för att stanna kvar i det virtuella? Tänk om det går så långt att människor faktiskt förlorar sig själva helt och hållet, och att gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut. Det kanske till slut uppstår en myriad av parallella världar i den värld som vi har gemensamt. En värld där alla går runt med VR-glasögon. På sätt och vis vore en sådan värld kanske inte helt olik den som är rådande där vi stirrar in i mobiltelefoner, som ju också måste anses vara en form av verklighetsflykt.

Inom litteraturen finns det gott om exempel på parallella världar. Vi har syskonen som under andra världskriget kliver in i garderoben (i stället för att kliva ut ur den, hehe) och kommer till Narnia, Harry Potter som får undervisning i trolldom på Hogwarts och lilla Alice som hamnar i Underlandet. Vad som är lätt att glömma är att parallella världar också härbärgeras av ondska. Den vita häxan i Narnia, Voldemort i trollkarlssamhället och Hjärter Dam i Underlandet. Det är sällan som gräset är grönare på andra sidan.

Jag tänker inte önska mig någon VR-pryl. Jag har visserligen inte testat tekniken än, så jag kan heller inte avfärda den, men jag lockas inte av tanken på att använda (eller slösa) min tid på den typen av illusioner. Det finns trots allt gott om förnimmelser i den verkliga verkligheten (eller är den verkligen verklig?) som kan skapa perceptioner. Dofter, till exempel. Det får mig att tänka på några rader som jag skrev en gång när jag blev medveten om hur doft och känsla tycktes höra ihop i en slags symbios. Jag kallade dikten för Olfaktion (det vill säga luktsinne). Nervsignaler som skapas från en doft passerar nämligen det limbiska systemet, som vardagligt kallas för känslohjärnan. Det är den som gör oss irrationella och allmänt kokobello när vi är förälskade, till exempel.

Kvällsfukten förenas med vårgrönskans aromer,
precis som de älskande tu.
Då kan jag inte längre tänka på något annat.
I mitt huvud finns bara du.

Nog finns det oändligt med alternativ när man vill ägna sig åt eskapism, men för egen del så läser jag hellre en bok, lägger mig på en varm filt i timtal under mörka och stjärnklara himlavalv eller förlorar mig själv i någon annans vackra ögon.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *