Skip to content

Att vara ute och cykla

”BRYT!” skriker regissören av mitt liv inuti mitt huvud. Jaha. Vad är det nu då? Har jag frångått manus? Är jag inte trovärdig nog? Var jag otydlig någonstans? I brist på svar börjar jag ofta ägna mig åt självreflektion. Så jag stannar upp, tänker efter, maler runt de uppkomna tankarna en stund och kommer slutligen fram till att jag är ute och cyklar igen. De där cykelturerna är återkommande inslag i livet. För det mesta är de dessutom helt onödiga. Eller..?

Vid en första anblick kan saker och ting verka förhålla sig på det viset. Fortsätter man att mala runt tankarna i den filosofiska kvarnen något ytterligare så kanske man däremot inser att livet egentligen är mycket likt just en cykeltur. Till att börja med består livet liksom cykeln av flera sammansatta delar, som tillsammans bildar en mer eller mindre fungerande enhet. Det krävs kraft och balans för att röra sig framåt. Raksträckor är tråkiga, uppförsbackar skitjobbiga och trasiga bromsar livsfarliga. Nedförsbackar ger adrenalinpåslag och känsla av medvind. Det är lätt att cykla vilse. Cyklar man för sakta så välter man. Cyklar man för fort så hinner man inte alltid väja för hinder. Cykeln måste smörjas och vårdas för att den inte ska rosta sönder.

Jag har nu varit ute och cyklat ett tag, och irrat runt ganska planlöst enligt påhittade vägbeskrivningar. När min regissör uppmanade mig att bryta var det således en ren och skär lättnad att få en anledning att tvärnita. Vilken tur att jag bytte ut mina bromsar för ett tag sedan. Annars hade jag nog kraschat rakt in i en vägg. I stället har jag nu letat reda på den största jävla nedförsbacke jag kunnat hitta och bokat en enkelbiljett bort härifrån. Bort och iväg från en förutsägbar tillvaro av tristess och kyla.

Längtan efter frihet och att få vara på drift har återigen fattat händerna på styret.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *