Jaha. Här har det alltså ekat tomt sedan i somras, då gräset var grönt, världen varm, kvällar och nätter ljusa och livet på många vis annorlunda. Jag minns ljumna skymningstimmar då behagligt sötvatten omslöt min kropp i jakten på fler kilometer inför Vansbrosimningen. Jag minns gassande turer under en stekande sol i sadeln på landsvägar, som för en stund förenade nytta med nöje. Jag minns långa löprundor med vätskeblåsan troget på ryggen som rehydrerade mig i ett obarmhärtigt svettigt klimat. Jag minns doften av brinnande skog efter nattens arbetspass, som nådde min näsas luktreceptorer ända från Trängslets härjande eldar i norra Dalarna.

I mitt sinne kom hösten tidigt i år. Trots det fina vädret blev jag så fokuserad på allt det jag skulle göra att tiden passerade i ultrarapid. Plötsligt hade jag varit uppe på Kebnekaise igen. Plötsligt hade jag sprungit Lidingöloppet och gjort halva min klassiker. Plötsligt framträdde stjärnorna, en efter en, ovanför mig. Plötsligt hade jag betalat av min biblioteksskuld.

Och så plötsligt var det även slutet av november. I morse visade termometern -16 celsiusgrader utan någon som helst nåd. Utanför fönstret är nu världen vackert iklädd skimrande rimfrost. Solen försöker tränga sina strålar genom diset för att förgäves värma det lilla spår utav liv som ännu finns kvar från grönskans dagar. Snart har ytterligare ett år passerat. Snart är ytterligare en cirkel sluten i den evinnerliga tidsrymden.

Längs den brokiga väg som lett mig fram till denna iskalla morgon har jag trots allt hunnit både tappa bort och hitta mig själv igen ett flertal gånger. Det är oklart vilket tillstånd jag befinner mig i just nu, så därför låter jag det vara ovisst. Mina tankar tenderar liksom ändå bara att gå runt i cirklar.

Men så är det ju det där med cirklar. Vi har en förmåga att fastna i dem, gång på gång. Kanske känns det tryggt att veta att man tids nog alltid återkommer till sin utgångspunkt.