När vardagen varit inrutad och planlagd med allt som hör vardagen till, så har det spontana och oväntade varit välkomna inslag likt tillfälliga avbrott i min slentrian. För det är sådant som hänger kvar i form av doftstråk och dimslöjor när rutin åter tar vid. Kanske måste man lära sig att undermedvetet upplåta utrymme i vardagen till sådant som normalt inte finns där för att skapa dynamik. En livsrytm danad som ett landskap utav höga berg och djupa dalar. Det är lätt att livet blir mekaniskt och tråkigt, när allt det där som man av samhällets normer tror sig måste göra består av tristess. I stället för att tugga på i samma spår kan man lika gärna göra avstickare då och då. Möjligen blir existens och tillvaro en aning roligare så.