Så kom november för att ännu en gång klä av trädkronorna inför vintern. Nu står världen utanför lika tyst och tom som det varit här inne de senaste månaderna. Jag har inte skrivit mer än nödvändigt sedan i somras, då verkligheten tillfälligt trollband mig. Först så fanns helt enkelt inte tiden, och när den väl infann sig så var istället lusten borta. Kanske kan jag snart återfå bådadera. Jag har insett att det inte finns någon mening med att försöka tvinga fram någonting. Det resulterar oftast bara i något halvhjärtat och påklistrat, likt en nagel i ögat eller ett missnöje som skaver och molar.
Precis som november återkommer, år efter år, så återkommer jag, gång på gång, till samma punkt. I tanken. I verkligheten. I universum. Periodisk rundgång. En cirkel utan slut. Precis som tidevarvet. Eller som satellitens bana runt sin himlakropp, starkt sammanbundna genom en osynlig tråd spunnen av gravitationella krafter. Det är en punkt jag inte längre reflekterar över. Den bara finns där, lika självklar som de utströdda stjärnorna på himlavalvet.
När jag blickar ut i oändligheten dessa klara novembernätter så slår det mig att nuet aldrig har varit så viktigt som just nu. Ljusvågorna som faller in på mina näthinnor är tusen och åter tusen år gamla, men det är förnimmelsens tidpunkt som är det avgörande. När jag för några veckor sedan hittade tillbaka till det zenfilosofiska perspektivet, så förstod jag att i det meditativa tillståndet är mina andetag som det pulserande ljuset från stjärnorna. Det händer här och det händer nu, precis i den stund som jag upplever det. Allting annat är mig oviktigt.
<3