Mer än ett helt års slit och kamp börjar närma sig sitt slut. Vätternrundan är om ett några dagar, och därmed också sista delen på min klassiker. Är jag redo?

Jag kan redan nu säga att det inte blir någon dans på rosor. Det lär bli mitt livs största utmaning hittills att låta kroppen arbeta konstant i +12 timmar. 300 kilometer är ingen liten sträcka. Det kommer vara slitsamt. Det kommer göra ont. Jag kommer hata livet och universum både en och tre gånger. Minst. Jag kommer garanterat gråta i någon uppförsbacke om (eller kanske när?) jag “bonkar”, d.v.s. får slut på glykogendepåerna (sannolikheten att detta inträffar är stor då jag har en blodsockernivå som ofta gränsar till hypoglykemi). Samtidigt är det just det där plågsamma som lockar.

Målgången, förutsatt att jag överhuvudtaget tar mig i mål alltså, kommer var fylld utav både glädje och vemod. Glädje över att det äntligen är över. Vemod över precis samma sak. För när man har strävat efter ett mål under en så pass lång tid, och plötsligt tar allting bara slut, ja då spelar det ingen roll hur jävla jobbigt det har varit längs vägen. Det uppstår lik förbannat en tomhet som kommer behöva fyllas med något. I mitt fall tänker jag fylla tomheten med en välbehövlig vila. Inte från träning, utan från prestationskrav. För något tal om att lägga sig på sofflocket är det verkligen inte.

Vad blir nästa mål? Ett maraton? Kanske. Först måste jag läka foten från stressfrakturen ordentligt. Men ja. Uppenbart är att resan på sätt och vis bara har börjat för min del.