Sista april bjöd på en ljummen kvällsluft. Det kändes nästan som om jag svävade genom stan på min cykel när jag tog mig hem från gymmet i det djupblåa skymningsskenet. Mina lungor fylldes upp med en blandning av brandrök och ungdom. För många hade nog kvällen bara börjat där, men för mig kändes det som om det var slutet. Mina muskler var trötta och lite ömma och mitt sinne var rofyllt. Det fick räcka så.

Ett par timmar senare sitter jag ändå här, fortfarande vaken, i skenet av en ljuslåga. Första maj närmar sig i skrivande stund med stormsteg. Nu när jag skrivit klart min sista aprilhaiku kan jag se både dagen och månaden som ett avslutat kapitel.  Vad kan maj ha att bjuda på?

I tilltagande trötthet blåser jag ut ljuset så att jag kan ta reda på det.