Det är som om alla mina försök till formuleringar flyr mig för tillfället. Om de någon gång har börjat få form i mitt huvud, så är de sedan länge borta när jag väl försöker skriva ned dem på ett papper. Endast brottsstycken finns kvar när jag fattar tag i pennan. Lösryckta ord uppslitna ur sina sammanhang. Vad orden en gång ville säga vet jag inte längre. Det enda de vittnar om är skuggor av något som de en gång tillhört. De är ruiner och kvarlevor. En rykande askhög vid grunden av ett nedbrunnet hus.

När jag nyligen låg och filosoferade över ord som självständiga själar kom jag att tänka på ett årsgammalt minne. Plötsligt förflyttade jag mig i tid och rum, tillbaka till en plats jag en gång befunnit mig på. Jag kände värmen och dofterna. Jag hörde ljuden från omvärlden. Återigen så upplevde jag kontrasterna, och jag tänkte att det är mycket av det som livet handlar om. Kontraster. Jag var tillbaka i Vietnam, men bara i mitt huvud för stunden. Jag låg på en stol för bloddonation i rummet intill mitt labb och väntade. Rummet var ljust som grädde och väggarna slitna. En stor del av min tid där gick ut på att vänta. Jag väntade på att något skulle torka. Jag väntade på att något skulle färgas. Jag väntade. Så jag fördrev tiden tillsammans med ord. Jag läste böcker, lyssnade på musik eller djupdök i de adertons ordlista, där jag bland annat försökte hitta så många interjektioner som möjligt. Då och då stötte jag på någon alldeles särskilt vacker ansamling av bokstäver. Kanske smakade jag på det några gånger. Kände efter hur ordet upplevdes efter ett tag. Kanske byggde jag sedan upp något helt eget kring fyndet om det var tillräckligt intressant. Kanske föll formuleringarna också sönder och samman långt innan jag förevigade dem på papper. Kanske spelade det ingen roll alls. Jag var där. Jag var bara där.

Allt detta får mig att tänka att det är kontrasterna som räknas. Då var jag där. Nu är jag här.