Det är med förfäran jag följer nyhetsrapporteringarna från ett brinnande Notre Dame. Ett mästerligt byggnadsverk som tycks vara bortom räddning. Lågorna slår mot skyn. Rökpelaren tornar upp sig. Taket rasar in och spiran faller. Tanken på att denna gotiska katedral som stått där i ett eller annat utförande i snart ett millennium ens skulle kunna ödeläggas har liksom aldrig slagit mig.

Jag personligen har främst tre minnen av Notre Dame. Det första är naturligtvis Disneys fritolkade version utav “Ringaren i Notre Dame”, med den vanskapta Quasimodo, den sköna Esmeralda och ett gäng knäppa vattenkastare. Mitt andra minne är originalet, Victor Hugos roman, som ursprungligen heter Notre-Dame de Paris. En litterär upplevelse i sig. Den skräckromantiska berättelsen lärde mig att en huvudperson – eller snarare protagonist – inte nödvändigtvis måste vara en varelse. Handlingen kretsade snarare kring katedralen, och den var ju faktiskt den som förde berättelsen framåt.

Mitt tredje och kanske sista egentliga minne är från när jag själv besökte Notre Dame. Det var en solig vårdag i mitten av mars för exakt tio år sedan. Mitt nittonåriga, förvirrade jag stod då nedanför detta arkitektoniska vidunder. Det var duvor och turister överallt. Jag var en av dem. Turisterna, alltså. Sedan dess har mina fotografier därifrån bara legat och samlat digitalt damm på en extern hårddisk. Jag grävde fram dem nu och kastades genast tillbaka både tio och hundratals år i tiden.

Så återgår jag till nyhetsrapporteringarna igen. En enerverande reporter kallar Notre Dame för ökänd otaliga gånger och Förenta Staternas inkompetenta president twittrar en beklagelse.

Inom mig växer en irritation över missbruket av felaktiga vokabulär, samt en sorg över att ingenting varar för evigt.