Ibland är livets vändningar allt bra underliga. En öppning mellan universums hinder dök upp som från ingenstans, och plötsligt befann jag mig otroligt nog ändå i Kataloniens huvudstad och Spaniens andra största. Barcelona. Under fyra nätter har jag alltså soffsurfat hos en snubbe som måste vara något av ett skänk från ovan för just en soffsurfare. Det var som om vi hade känt varandra hela livet. Okomplicerat och öppet. Jag – som inte hade förväntat mig mer än en sovplats – blev bjuden på vegansk hemlagad indisk mat, fick lektioner i salsa och guidade turer genom Barcelona. För att återgälda all denna vänlighet fick jag nästan ta till våld.

Det var det impulsiva och spontana i hela historien som fick det att förvandlas till ett litet äventyr. Ett katalanskt äventyr. Barcelona är så mycket metropol och så mycket magi för någon som kommer från ett svenskt medelmåttssamhälle. Sangria har flödat i mina ådror. Mitt slitna hår fick sig en vågad omgång av en annan skum soffsurfarsnubbe som verkade befinna sig långt bort i lalaland. Jag har druckit kaffe i vad som kändes som en varm och yrvaken marssol. Vid Las Ramblas åt jag ett prisvärt pitabröd fyllt med falafel och hummus. På gatorna har jag kunnat höra vad som måste vara ett av världens vackraste språk. Ingenting har lämnat mig oberörd dessa dagar.

Nyårsafton bjöd på en mindre hemmafest med ett gäng expatriados, varav merparten var polacker. När klockan slog tolv så stod jag alltså, själv lite förvånad, på en balkong i Barcelona med tolv vindruvor i min hand. Över takåsarna dundrade fyrverkerispelet från Plaza de España. Det ekade mellan husen och tryckvågorna fick mitt hjärta att vibrera. Vindruvorna, las doce uvas de la suerte, är tydligen en spansk lyckobringande nyårstradition. En efter en stoppade jag druvorna i munnen. Där och då växte det plötsligt fram en antydan till känsla av att det nya året kommer bjuda på storartade saker. Det berodde nog inte så mycket på las doce uvas, som det kanske berodde på att livet ständigt befinner sig i förändring och rörelse. Bara det faktum att jag hade hamnat på en balkong i Barcelona och nu åt tolv jävla vindruvor medan hela mitt inre bubblade av explosionernas stötar var anledning nog för känslan.

Himlen fylldes utav krutrök och smällarna som firat in det nya ebbade ut, men känslan om något större hängde sig kvar i den svavelosande midnattsluften. Ovanför Katalonien lyste stjärnorna.