Kånkandes på ett paket och med världen höljd i dunkel bakom ett par solglasögon gick jag på grusvägen som leder till mitt bostadsområde i godan ro. Solen sken och sommarvindarna smekte. Tankarna kan ha varit precis var som helst, när mitt fokus plötsligt hamnade en bit bort vid sidan av grusgången i ett lågt buskage. Hade jag sett rätt? Nyss var där en liten och skröplig tant, men så försvann hon bara i tomma intet. Eller?

Jag gick fram till platsen där hon för några sekunder sedan befunnit sig. Bland gräs, blad och grenar låg den stackars gumman under en cykel, och jag undrade i mitt inre vad fan hon hade där att göra från första början. Inte ens jag skulle någonsin ha fått för mig att gå ut i den där bushen. Det finns mig veterligen inget av intresse där för biologer, eller för den delen gamla skröpliga tanter. Kvickt ställde jag ner mitt paket på marken och lyfte bort cykeln från tanten. Inledningsvis verkade hon vara lite förvirrad, och jag funderade på om hon rymt från ett demensboende. Med staplande steg försökte hon resa på sig, men jag insåg snabbt att det fanns en del svårigheter. Där var fullt av uppstickande rötter och grenar som bara väntade på stackars ovetande små tanter att fälla ner till marken. Jag krokade i hennes arm, drog upp henne på benen och ledde ut henne från eländet. Hon tackade flera gånger och tyckte det var tur att jag hade passerat just då. Ingen fara, bedyrade jag ödmjukt, varpå jag lyfte upp mitt paket och önskade den lilla tanten en fortsatt trevlig dag som om den där absurda scenen som precis utspelat sig överhuvudtaget inte hade hänt.