Jag har blivit med smartphone igen. Jag – planetens föredetta största smartphonehatare som länge stått på det skärmfria livets barrikader – har återigen sålt min själ till bland annat dålig batteritid och positionsövervakning. Det var inte helt smärtfritt att ge upp mina tidigare ideal och principer. Det var däremot ett nödvändigt och oundvikligt ont, till följd av hur livet tycks ha utvecklat sig på sistone. Att bo under en sten kanske fungerar när man befinner sig mol allena i den där trygga äta-jobba-sova-träna-bubblan. Min bubbla sprack dock, och plötsligt fann jag mig själv konfrontera världen utanför som dittills varit mig okänd. Så kan det gå.

För så är livet. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Den här sommaren blev överhuvudtaget inte som jag tänkt mig. För en gångs skull är jag nog den sista som misstycker.