Det är visst något särskilt när våren är på väg. Man hör fiskmåsarnas gälla rop. Man känner soltrålarnas värme och doften av fjolårsgräs. Dagarna blir längre och ljusare. Människor förälskar sig i tid och otid. Det som gömts i snö kommer fram i tö när vintern åter reduceras till ett minne blott. Blåsten tilltar när marken värms upp, och plötsligt så går man i kraftig motvind.

Man går i motvind, ja. För mig innebär våren sällan bara lycka, värme och solsken. Det är en tid på året då jag under några veckor faktiskt tenderar att tappa ork och lust. Jag känner mig mer håglös än vanligt, utan att riktigt förstå varför, när jag sitter där i den så efterlängtade solen under en klarblå marshimmel samtidigt som snön smälter under mina fötter. Fåglarna kvittrar från någon ännu naken gren, och jag kunde inte bry mig mindre.

Detta är ett årligen återkommande inslag i livet. Kanske hänger det ihop med det som kallas för årstidsbunden depression. Sådan är visserligen vanligare att få under den mörka delen av året, men förekommer även när det blir ljusare. Vad det till syvende och sist handlar om är kemisk obalans i hjärnan. Kroppens hormoner och signalsubstanser är inte riktigt redo för omställningen, så det blir liksom lite kaotiskt i huvudet innan allt hunnit komma ikapp och stabilisera sig –  nå ekvilibrium. Samtidigt tillkommer den där sociala pressen på att man ska njuta av våren precis som alla andra, för det är ju så jävla underbart med kaffe i solen med brillorna på och #lifeisgood. Eller? Så småningom tycker ju även jag att våren är väldigt härlig, men det kan ta ett tag och tills dess är det bara att genomlida. Ingenting varar för evigt, och årstiderna är inget undantag.

Samtidigt har jag lärt mig att en annorlunda inställning kan göra stor skillnad. Det gäller helt enkelt att ta sig i kragen ibland och motarbeta hjärnkontorets ovilja. Dagens löparlopp blev ett bevis. För jag hade egentligen ingen lust att springa något jävla lopp när jag vaknade, och tyckte att formen kändes usel. Dessutom blåste det kraftiga byar och vem vill ha ännu mer motvind? Trots det så tog jag mig till starten. Jag sprang utan krav, lade mig i ett lagom bekvämt obekvämt tempo och gick över mållinjen med nytt personligt rekord på milen. Efteråt tänkte jag att den där våren kanske inte är så tokig ändå, just idag.

Ibland är allt som behövs lite frisk luft och jävlar anamma.