Det har ösregnat hela dagen. Jag sitter med en kopp kaffe och tre stycken utkast till texter som jag aldrig slutfört. De har en gång påbörjats, för att sedan avfärdas av olika skäl. I brist på lust, tid och kravlöshet har de fått bida sin tid utan att varken jäsa eller gro.

Jag inser att min skrivarådra har drabbats av flera problem. Bristen på tid och lust som tidigare nämnt är naturligtvis en bidragande faktor i dessa klassikertider. De senaste 30 dagarna har jag exempelvis cyklat 903,6 km i totalt 34,22 timmar. Därtill kommer mycket annat tråkigt som att jobba, sova och övrigt som en vuxen människa förväntas göra för att inte livet ska falla sönder helt och hållet. Att jag sedan tycks ha målat in mig i ett formathörn är en annan orsak. Det är som att vad jag än försöker författa, så passar det aldrig in i det som redan existerar. Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag har skapat ett kräset publicistmonster som ratar allt som inte håller en standard jag aldrig bad om.

Det finns flera lösningar på detta. Det första är helt enkelt att skapa en ny plattform, som så många gånger förr, och låta denna vara kvar precis som den är. Det andra är att reformera det befintliga. Jag ska suga lite på den karamellen. Jag har en svag känsla av att det knappast lär bli ramaskri i den minimala läsekretsen. Det rör sig i alla fall inte om rubriker i stil med “Läsarna rasar mot det nya formatet”. De här med att rasa är förresten så 00-tal.

Min lust att skriva har på senare tid blossat upp igen, från att ha legat latent, på grund av en kort men intensiv förälskelse jag genomled. I Karin Boye. Hon är stendöd. Död vid en sten. Eller, förälskelse är väl kanske att ta i. Jag har aldrig varit drabbad av förälskelse ens i en levande vad jag vet, och dessa känslor var i allra högsta grad obesvarade och icke ömsesidiga. Efter att ha läst brev hon skrivit från tonåren fram till kort innan hennes död, så fick jag en helt annan inblick i Karin Boye som människa. Dessa brev var som portaler till ett 20- och 30-tal jag inte visste funnits. Karin dog tre år innan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige, men hon tycks ha haft det ganska trevligt ändå. Dels på damklubbar under tiden i Berlin, men sen levde hon ju faktiskt med en kvinna fram till sin död. I brev till hennes närmsta vänner var hon öppen med sina känslor. Det förbjudna var liksom på något vis ändå accepterat och tillåtet i viss mån. Boye har i både prosa och diktning alltid haft en förmåga att formulera och fånga mina egna tankar och känslor. Hennes korrespondens och brevskrivande tog min ännu närmre. Jag blev som uppslukad. Till slut insåg att det inte kunde vara särskilt hälsosamt att gå runt och tänka så mycket på en person som varit död sedan 1941. Jaja, det var mysigt så länge det varade.

Min besatthet har nu klingat av något, men kvar hänger sig den där känslan av att vilja åstadkomma mer än bara opublicerade utkast.