I vindens sus och vid vattnets glittrande så framkallar jag ett minne. Flera minnen. Eller… egentligen kanske det inte ens är minnen. Snarare ett sammelsurium med brottstycken av sådant jag tänkt och förnummit. Jag sluter mina ögon, och förflyttar mig i tid och rum.
Jag befinner mig på en marknad och stanken av fisk och kadaver är nästan olidlig. Hettan från solen likaså. Marken under mina fötter är en enda lerig sörja. Smutsigt vatten stänker upp på mina anklar. Här är försäljarna från morgon till kväll. Längre in på marknaden bland trånga gångar och rader av frukt och grönt kan man om man har tur och är ute tidigt på morgonen komma över något av det godaste jag vet: nom plae ai (នំផ្លែអាយ). Små bollar av rismjöl fyllda med palmsocker, som toppats med riven, färsk kokosnöt. Jag köper en klase med små, söta bananer och ett par mogna mangor. Så ler jag åt ett minne. Ett verkligt minne. Hur jag i mina försök att kommunicera på khmer försöker köpa just två mangor. Kvinnan ler stort åt mig. Börjar sedan plocka mango för mango – skrattandes – i en påse. Två stycken. Tre. Fyra. Nej vänta lite nu, jag skulle ju bara ha… Fem. Jag försöker ge henne pengar. Hur mycket? Tlai bpon man? Nej. Hon ville inte ha något. Kanske gjorde jag, en vilsen och vit västerlänning, hennes dag. Jag fick fem mangor och ett minne för livet.
Så förflyttar jag mig igen. Hey, lady! Fruit shake, lady. Jag vänder mig mot kvinnan som ropat. Förklarar att jag inte vill ha. Jag är på väg någonstans. Så får hon syn på min keps. Den har barnsjukhusets logotyp. Hon frågar om jag jobbar där. Utan några ingående förklaringar säger jag att jag gjort det. Nu är jag på besök. Hon trugar på mig några stora bär jag aldrig sett förut. Here lady, good hospital. Jag tackar så vänligt. Korsar gatan. Går iväg. Dagen därpå återkommer jag, denna gång för att köpa en fruktshake. Jag tror jag bad om mango. Svay. You speak khmer? Lite. Hon placerar mig på en bänk. Förser mig med ytterligare frukter i väntan på min dryck. Chhnganh? Good? Very chhnganh. Jag får min mangoshake. Den är iskall. Svalkande i värmen. Jag sitter kvar där en stund. Dricker upp. Betalar. Vi ler mot varandra. Sa-aik? Jag förstår inte. Proceduren upprepas flera dagar. Jag köper shake, får frukt på köpet. Sitter i solen. Sa-aik? Senare förstår jag att det betyder i morgon.
På ett bröllop någonstans mitt i Kambodja så tvingas jag ut på dansgolvet av min väns dementa moster. Hela kvällen har hon upprepat att “it’s so nice to meet someone who speaks very good English”. Tydligen var hon lärare i engelska en gång i tiden. Jag kan inte säga nej. Det vore oartigt. Jag som inte ens kan dansa fuldans på krogen försöker mig nu på traditionell, kambodjansk ringdans. Jag känner mig okoordinerad och lika klumpig som på det enda friskis-pass jag någonsin besökt. Inser att dansgolvet filmas och att en stor och fet jävla TV-duk visar spektaklet live. Trots att jag anstränger mig till mitt yttersta för att göra som alla andra, så smälter jag inte direkt in som den enda västerlänningen på bröllopet. Alla ler mot mig. Inte hånfullt eller medlidande. Bara vänlighet. Jag tappar bort mostern och ser det som min chans till flykt. Letar upp en burk med Ankgor-öl.
På Highway 6 mot Siem Reap färdas vi i 80 km/h på en motorcykel. Jag sitter bakom hennes rygg. Min tröja har klibbat sig fast på ryggen mellan hud och ryggsäck, men i övrigt så fladdrar kläderna av fartvindarna. Dammet yr. Hur länge har vi åkt? En timme? Tre timmar? Tiden försvinner. Den är flyktig. Små samhällen varvas med landsbygd. Längs med vägen står kvinnor och säljer “sticky rice” i bamburör. Ett sött, klibbigt ris. Riset i Asien är som potatisen i Sverige. Varför äter jag inte mer potatis?
På en bakgata möter jag upp gamla och nya ansikten. Hit går bara “locals”. Menyerna står på khmer. Någon trubadur framför lite låtar. Jag frågar vad de handlar om. Brustna hjärtan, i vanlig ordning. S beställer några flaskor av ett mörkt, inhemskt öl. ទឹកខ្មៅ, dtuk kmau. Svart vatten, kallas det i folkmun. Fyller på allas glas. I den kambodjanska kulturen så delar man. När någon tömt glaset så fyller han på. Jag ser mönstret och dricker således långsammare. Dagen därpå ska vi åka till Koh Ker, ett mindre populärt Angkor-tempel som ligger ett par timmar bort. S är glad. Minglar bland borden. Dricker mer. Han ska gifta sig om ett par månader med en kvinna i Phnom Penh. Känner många här, men kanske måste flytta. Vi tackar S för sällskapet och drar oss hemåt. Han är glad i hågen och jag tvekar på om han kommer följa med till templet dagen därpå. S är den enda med bil. Tanken var att vi skulle åka med den. Så blir det aldrig. Morgonen därpå får vi veta att den är hos polisen. S krockade med en tuk-tuk efter sin blöta kväll. Don’t drink and drive. Så kan det gå.
Jag sitter på Siem Reaps flygplats. Det är gott om tid för att passera säkerhetskontrollen, så jag beställer varsin iskaffe på det lilla kaféet utanför till mig och min vän. Ytterligare ett av alla avsked som jag har vant mig vid. Trots de elektriska fläktarna så är värmen påtaglig. Hemma är det visst försommar. En del av mig vill stanna kvar. En annan del vill tillbaka till något annat. Det är alltid så. Oavsett var jag befinner mig, så är jag på väg bort i mina tankar.
När jag öppnar mina ögon igen så är jag ingen annanstans än där jag är. Solen är förförisk och vinden narande. Varför är vi egentligen här? Eller, som de brukar fråga i ett populärt TV-program: vart är vi på väg?