Kalenderårets första dag är en utmärkt dag för att frosta av frysen på. Tänk vad befriande det är att få bli av med alla dessa isklumpar som bara sitter i vägen i ens vardag. Dessa små glaciärer i miniatyr, som med tiden långsamt har byggts upp utav ett otal iskristaller genom kemiska processer.  Med samma, omvända process kan man få sådana saker att försvinna. Som när snön smälter bort i vårsolens värme.

Egentligen är det ingen skillnad på gårdagen och morgondagen. Men ett nytt år är alltid en bra brytpunkt för förändringar och därmed nya möjligheter. Det är konkret att byta ut kalendern. Den mänskliga hjärnan gillar konkretion. Så en dag som denna när man frostar av frysen är också lämplig för att sätta upp nya mål. Jag har varken några storslagna planer eller starka förhoppningar vad gäller framtiden. Det jag känner är i stället en skräckblandad förtjusning över den utmaning jag antagit. Ingenting är ju omöjligt. Vissa saker tycks dock tangera det omöjliga.

Att genomföra en svensk klassiker är en sådan sak. Ändå är det precis vad jag har bestämt mig för att göra. Det kommer bli ett helvete. Men även ett helvete kan tyckas vara ganska lockande när tillvaron blivit loj och långsam. Att då faktiskt ha något att arbeta mot och fokusera på kan styra livet i rätt riktning, om man nu behöver en sådan.

När frysen snart är avfrostad så tänker jag i stället fylla den med sådant som jag behöver och mår bra av. Jag tänker inte låta is, frost och kyla få ett övertag. Det kalla ska bekämpas. Därför avslutade jag även mitt föregående år med ett snabbt dopp i Dalälven. Kroppen skakade, hjärtat rusade, lungorna expanderade. Men mitt inre kom till ro. Jag var fri, och så ville jag förbli.

P.S. Jag ber om ursäkt för den urusla allitterationen i rubriken men den kändes onödigt poetisk på något vis