En sång med en klang av klagan som rusar genom den stillastående och iskalla morgonluften vid en tid då världen ännu inte har hunnit vakna. En elegi under stjärnorna, vilkas lågor fortfarande är vid liv.

Jag minns hur jag i min tidiga ungdom lät mig trollbindas av en frusen sjö som sjöng på avstånd. Hur jag – iklädd värmande och otympliga kläder – låg på rygg i mörkret nedsjunken i decimeterdjup snö och blickade ut i Vintergatan som sträckte sig som ett ljust band över himlavalet. Och så sången. Det där ljudet som spred sig över vidderna och som skar genom märg och ben; på samma gång så underbart vackert och obehagligt. Det var en sång som fick mig att drömma mig bort från verkligheten. En sång som fyllde mina tonåriga tomrum.

Kanske tillhör det en av mina favoriter bland de naturfenomen jag har upplevt. Tanken på en sjungande is är om inte annat väldigt poetisk. Fysikaliskt rör det sig om spänningar i isen som uppstår när temperaturen i luften sjunker. Det är när sprickor eller nätverk av sprickor som bildats till följd av dessa spänningar fortplantar sig genom det frusna istäcket som ljudet skapas. Det är nästan som ett jordskalv. Ett vintersjöarnas svar på plattektonik och kontinentaldrift. Ett naturens klimax i låga temperaturer.

När jag för någon vecka sedan vaknade vid fem utan att kunna somna om så bestämde jag mig för att ta en uppfriskande och uppiggande nypa luft i det iskalla morgonmörkret, i stället för att ligga och dra mig i sängen. Ute var det flera minusgrader. Kylan fyllde snabbt upp mina lungor, och i vanlig ordning virvlade utandningarna i gatlyktornas sken upp mot stjärnorna. Världen var alldeles tyst, bortsett från mina knastrande fotsteg på den grusbeströdda gångvägen. När jag passerade ett av alla vatten här i området så bröts tystnaden av ett ljud som hastigt rörde sig åt alla håll från någonstans ute i mörkret. För första gången på många år hörde jag isen sjunga för mig. Det var en sång som fick mig att komma ihåg alla förgångna stjärnklara nätter under vidsträckta vintergator, i ett universum vars oändlighet tycktes mig vara överväldigande.

Sången dröjde sig kvar som ett ringande eko när dagen väl tog vid. När den några timmar senare smalt ihop med en röst någonstans i fjärran så kom jag av mig ett ögonblick, för plötsligt uppstod det spänningar även inuti mig. Någonting fortplantade sig genom min kropp. Jag visste inte vad det var, men där och då beslutade jag mig för att ta reda på det.