Grus sopas undan,
snödroppen vågar sig fram.
Tinar frusen själ.

Sista mars. Jag är tillbaka vid min utgångspunkt. Tillbaka till navet i mitt liv. Med mig hem hade jag sju böcker av William S. Burroughs och en bunt nya minnen och erfarenheter. Kvar lämnade jag delar av mig själv jag som jag inte längre behöver. Det är dumt att släpa runt på för mycket. De sista dagarna tillbringade jag på caféer inne i Luang Prabang. Jag fyllde min anteckningsbok med osammanhängande och i efterhand ofta oläsliga ord och meningar, samtidigt som jag fyllde mig själv med svart iskaffe och laotisk öl. Det uppstod symbios mellan hydrering och skrift. Om vätskan sinade så gjorde orden detsamma. Även bokstäver tycks dunsta i trettioåttagradig hetta.

I morgon är det alltså april, och det innebär i sin tur början på en ny utmaning för mig: Jag ska skriva (minst) en haiku varje dag månaden ut. 30 haiku under 30 dagar. Dels för att skrivandet i sig inte ska bli så koncentrerat och maniskt som det så ofta blir med mig, men också för att stimulera mig till själv att faktiskt skriva något överhuvudtaget. Jag har börjat uppskatta haikuformen mer och mer i takt med att jag lärt mig behärska den någorlunda.

Det är fint och vackert när endast några få stavelser lyckas förmedla så mycket kraft och känsla.